Asteroider

Sedan länge har vi känt till att det i området mellan Mars och Jupiter finns en stor mängd ”småplaneter” eller ”asteroider”. Den första upptäcktes redan 1801, och nu känner vi till hundratusentals av dem. Drygt 20000 småplaneter har namn, ofta givet av upptäckaren. Med dagens upptäcktstakt (bokstavligen mer än en i kvarten…) får dock de flesta bara ett nummer. En stor majoritet har rimligt cirkulära banor med små lutningar mot ekliptikaplanet, med medelavstånd från solen mellan 2,2 och 3,3 gånger jordens. Omloppstiden kring solen blir då enligt Keplers enkla a^3=P^2 mellan 3,3 och 6 år. De är ”yttre planeter” i förhållande till jorden, och kommer till sina oppositioner med en synodisk period mellan 14 och 17 månader.

Småplaneten nr 4, Vesta, kan i gynnsamma fall bli så ljus som magnitud 6, dvs nätt och jämnt synlig för blotta ögat, men de flesta asteroiderna är mycket mindre och mycket ljussvagare. Den allra största asteroiden, nr 1 Ceres är så stor att den klassas som ”dvärgplanet”, och rymdsonden Dawn har kretsat runt både Ceres och Vesta för detaljstudier. Med ett litet teleskop ser asteroider bara ut som prickar bredvid stjärnornas prickar, men genom att observera vid olika tidpunkter kan man följa deras rörelser.

På bilderna här ser vi Vesta och Jupiter båda röra sig i bakåtslingor på de fyra veckorna mellan den övre och den undre bilden. Fältet är förstås Hyaderna med Aldebaran, tyvärr lite för underexponerat på den övre bilden.

Vid nästa opposition befann sig Vesta i Jungfrun, och lustigt nog även Ceres. På dessa två bilder ser vi mycket tydligt hur de båda rört sig ett litet stycke på de tre dygnen mellan exponeringarna

Det finns som sagt mängder av asteroider, och jag har ofta tagit bilder som visar någon av de ljusstarkare. Nummer 37 Fides hade en opposition nära Uranus (utanför bild t.h.) 2014, och vi ser rörelsen på 3 dygn.

Sen slumpade det sig så att Fides vid nästa opposition 2016 hamnade nära Jupiter på himlen, så nära att jag kunde få dem på samma bild genom ”stora” 20cm-teleskopet(!). Jupiter är ju den totalt överexponerade blaffan t.v., och med denna långa brännvidd ser vi rörelserna (även av Jupiter!) på bara ett dygn.

Främst knyts intresset nuförtiden till den lilla minoritet av småplaneter med potentiellt ”jordkorsande” banor. En planetbana förändras långsamt hela tiden, allteftersom den dras hit och dit av de stora planeternas gravitation. Normalt är ändringarna mycket små, men man kan inte helt utesluta att en asteroid hamnar på kollisionskurs med jorden. Om den också är större än en kilometer i diameter skulle följderna av en kollision bli katastrofala, och många sökprojekt pågår där man försöker hitta alla potentiellt farliga småplaneter. Om man får tillräcklig förvarning hoppas man i värsta fall kunna ”knuffa” asteroiden tillräckligt ur sin bana för att den ska missa jorden.

Den 19 april 2017 passerade ett sådant objekt (2014 JO25) omkring 1,8 miljoner km från jorden, vilket med astronomiska mått faktiskt är en ”närpassage” (och den närmaste passagen av just denna himlakropp på åtminstone 400 år). Man hade bra koll på banan, och jag kunde sikta med mitt 20 cm teleskop mot rätt himmelsområde (i stjärnbilden Jakthundarna under Karlavagnen) och exponera ungefär en minut i taget. Här ser vi tre sådana bilder kombinerade, och det är alltså den lilla (bara någon km i diameter) asteroiden som rört sig så snabbt att den ritar streck, medan teleskopet följt stjärnorna som blivit snygga punkter. (Vinkelhastigheten motsvarade ungefär en måndiameter på 10 minuter).