Geostationära satelliter

Den populäraste banan för kommunikationssatelliter är det s.k. geostationära bandet 35786 km över ekvatorn. Omloppstiden för en sådan satellit är mycket nära ett stjärndygn, vilket innebär att den i princip ”står stilla” sett från jordytan. Antenner för sändning och/eller mottagning kan därmed en gång för alla riktas in, och satelliten blir synlig från kanske en tredjedel av jordytan samtidigt. Eftersom denna bana är så eftersökt är det numera trångt där uppe, med hundratals satelliter som får dela på varvet. Från en given ort kommer det geostationära bandet att projiceras ganska nära som en deklinationscirkel söder om ekvatorn, i Sverige ungefär -8 grader (mellan -7,8 i Skåne och -8,4 från övre Norrland). Om man tar ett foto av stjärnhimlen (med vanlig följning) vid denna deklination får man ofta ett eller flera spår av sådana satelliter, som alltså inte följer himlens vanliga rörelse. Den 3 oktober 2016 observerade jag t.ex. Neptunus nära den ljusa stjärnan lambda i Vattumannen, och såg direkt en grupp geostationära spår ovanför en grantopp.

CA5983

När jag 50 minuter senare riktade kameran mot samma gran ligger gruppen av geostationära kvar, medan det är helt andra stjärnor i närheten.

CA6001

Man kan också göra tvärtom, stänga av följningen så att alla stjärnor blir spår . Det  gjorde jag (också vid lam Aqr) den 27 september 2014, och de geostationära satelliterna  syns då som tydliga prickar.

CA2973

Jag tog tre successiva bilder och summerade dem för att framhäva satelliterna. Sedan försökte jag (mödosamt) lista ut identiteterna, vilket inte är så lätt när de ligger så tätt. Detta är några namn, liksom identiteterna på stjärnspåren

CA297x