Merkurius(T)

Merkurius är en liten planet, mindre än 500 mil i diameter, och med en tjugondel av jordens massa. Den har också en bana som gör att den från jorden alltid syns nära solen på himlen, och det är mycket svårt att med ett litet teleskop se några detaljer på ytan. Det finns dock några intressanta tillfällen när man kan se Merkurius skiva i silhuett mot solen. Om Merkurius bana  låg i samma plan som jordbanan skulle den passera över solen vid varje ”undre konjunktion”, men eftersom banan lutar några grader blir det oftast inte så. Men vid sällsynta tillfällen, när planeten korsar jordbanans plan precis vid konjunktionen med solen, kan vi faktiskt se den passera över solskivan. Merkurius syns då som en mycket liten rund fläck (ca 10 bågsekunder i diameter), svartare än en solfläck,  som under några timmar rör sig över solskivan. Detta kallas Merkuriuspassage .

Här är bilder från en sådan passage 9 maj 2016. Bilderna är tagna med filmningsteknik genom ett litet (7 cm öppning) teleskop. Bilderna är från klockan 15.31  resp. 18.42,  och man ser rörelsen och hur mörk Merkurius ser ut jämfört med den riktiga solfläcken uppe i mitten.


Här ser vi Merkurius och solfläckarna mer i detalj klockan 15.25

Merkuriuspassager inträffar i genomsnitt 13 gånger per sekel, senast 8 november 2006 och 9 maj 2016, medan nästa två gånger är den 11 november 2019 samt den 13 november 2032. Datumen måste ligga nära nodpassagerna i maj respektive november, och vi ser att de sista två novemberdatumen skiljer sig med 13 år. För att återskapa upplinjeringen är dock 13-årscykeln inte tillräckligt exakt. Visserligen hade vi en Merkuriuspassage även i maj 2003, men det kommer ingen 2029. Vi hade novemberpassager åren 1960, 1973, 1986 och 1999, men inte 1947 eller 2012. En bättre periodicitet visar sig vara 46 år, och jag minns väl min första passage den 9 maj 1970, precis 46 år tidigare än den ovanstående från 2016.

Skillnaden var att den då inträffade under morgon och förmiddag, medan den 2016 syntes eftermiddag till kväll. Här observerar jag solen på en projektionsskärm efter min 8 cm refraktor, från Västra Frölunda. Passagen började redan vid 5-tiden på morgonen och man ser att solen ännu står lågt.

Jag försökte ambitiöst (som ung doktorand i astronomi) att kvantitativt beskriva rörelsen över solskivan, genom att klocka hur Merkurius respektive solranden rörde sig över ett rutat papper på skärmen. Det var förstås ett ytterst primitivt sätt att observera, men jag övade mig i minsta kvadrat-anpassning och projektionsgeometri. På en bild av skärmen ser man suddigt planeten, ett antal solfläckar plus skräp både i optiken och på skärmen.

När Merkurius faktiskt passerade rakt över en solfläck tog jag bilder utan rutpapperet, här klippta (boktsavligen) och sammanförda till en senare avskannad diabild. Sista delbilden visar utträdet från solskivan, men det är svårt att urskilja vad som är planeten och vad som är skräp.

Bilderna må vara usla jämfört med 2016, men jag planerade och genomförde observationerna på ett sätt som jag ville och kunde. Att ta observationstillfällena i akt kan väl sägas vara mitt ständiga credo, i insikten att de aldrig kommer tillbaka.

Nästa Merkuriuspassage sker alltså den 11 november 2019, och den första delen av passagen går att se i Sverige om det blir bra väder.