Venus(T)

Venus är ju vår närmaste planetgranne, och redan Galilei kunde med sin enkla kikare se att den visade faser precis som månen. Detta var ett av hans starkaste argument för den Kopernikanska världsbilden med solen i centrum av planetsystemet.

Man kan alltså se och fotografera Venus växlande utseende även genom ganska små teleskop, som följande bildserie från våren 2017 visar. Jag filmade Venus genom en 20cm reflektor, och varje bild är framställd från kanske tusen enskilda filmrutor

Venus rörde sig snabbt mot undre konjunktion (25 mars), och bilderna (alla i samma skala) visar hur den vecka för vecka blev både större och smalare. De två högra bilderna är tagna i dagsljus med Venus 22 resp. 14 grader från solen, dvs om man bara hittar planeten på himlen är den så ljusstark att man lätt kan observera den.

Den 25 mars 2017 passerade Venus ungefär 8 grader norr om solen vid konjunktionen. I sällsynta fall kan dock även Venus (liksom Merkurius) passera över solskivan, men fenomenet syns bara i snitt ca 16 gånger per millennium. Eftersom Venus både är större och ligger närmare jorden blir den mörka runda fläcken dramatiskt mycket större,  Geometrin är sådan att man oftast har två passager med 8 års mellanrum, men sedan en lucka på 105 eller 121 år utan någon enda passage. Många hade turen att se passagerna 2004 och 2012, men sedan händer inget förrän 2117 och 2125, så missade man tillfället är det tyvärr kört nu.

Den 6 juni 2012 var Venuspassagen till hälften över när solen gick upp, men man kunde i gengäld följa utträdet. Den första bilden här är tagen utan solfilter klockan 04.27, och man ser direkt den konstiga svarta fläcken.

Med teleskop och solfilter ser man kontrasten mot en Merkuriuspassage. Bilden är från 05.47, och solfläckarna ser mycket oansenliga ut jämfört med den stora Venusskivan! (Venus är i förhållande till solen egentligen avsevärt mindre: eftersom planeten befinner sig 3 gånger närmare än solen ser den tre gånger för stor ut…).

Här ser vi bilder från den sista halvtimmen av passagen, klockan 06.25-06.55.

När Venus passerar över solskivan blir solens ljus en gnutta svagare än normalt, och detta är principen bakom ett av de bästa sätten att upptäcka planeter kring andra stjärnor. Om en stjärna har en eller flera (exo)planeter i bana kring sig, och om deras banplan sett från jorden råkar korsa stjärnskivan, så kan vi i princip med jämna mellanrum se stjärnans ljus minska en aning. För en Jupiterstor planet och en stjärna som solen blir minskningen omkring 1%, vilket är lätt mätbart även med markbundna teleskop. En jordstor planet ger en hundra gånger mindre ljusminskning, vilket är svårt att mäta även från stabila rymdinstrument. Flera sökprojekt pågår, och allt mindre planeter hittas. De flesta har korta omloppstider, eftersom det förstås är mycket lättare att hitta ett ljusstyrkeminimum som återkommer efter en vecka än ett som bara kommer en gång per år (som för en planet som jorden…).