Ljusstarka stjärnor

Stjärnors ljusstyrkor som de syns på himlen mäts av deras ’apparenta’ magnituder. Den verkliga ljusstyrkan ges av den ’absoluta’ magnituden, dvs den magnitud man skulle se om stjärnan låg på ett avstånd av 10 parsec (32,6 ljusår). Absolut ljusstarka stjärnor är ovanliga, men eftersom de är ljusstarka syns de på stora avstånd. Detta exemplifieras väl av listan på apparent ljusstarka stjärnor. De 25 ljusaste (med apparenta magnituder mellan Sirius -1,5 och Castors +1,6) har absolutmagnituder mellan +4 (alfa Centauri) och -7 (Deneb), dvs spridningen är extremt stor. Superjättar med absolutmagnitud -5 (tiotusen gånger starkare än solen) är egentligen mycket sällsynta, men finns med på listan just för att de syns på så långt håll. Mer normala jättestjärnor (absolutmagnitud kring 0, 100 gånger starkare än solen) är tusen gånger vanligare, men syns från en tusen gånger mindre volym av rymden, så båda sorterna finns på ljusaste-listan.

Den förvånande slutsatsen är alltså att den skenbara ljusstyrkan för en stjärna säger mycket lite om avståndet till den! Alfa Centauri eller Sirius lyser starkt för att de ligger nära, medan Betelgeuze och Rigel är superjättar långt borta. Numera har vi koll på skillnaden, men det är lätt att dra allt som syns bra över en kam. I någon mening är astronomer alltid i denna situation, att instrument och metoder kan observera ner till en viss gräns. Det som ligger bortom gränsen kan vara det vanliga som man borde ha koll på, medan det som syns kan vara de ovanliga avvikelserna. Så är det med stjärnorna i vår omgivning, som beskrivs i nästa avsnitt.