Öppna stjärnhopar

De flesta stjärnor verkar födas i kompakta grupper, vilka så småningom upplöses. Medan man ännu ser stjärnorna tillsammans kallas sådana grupper för (öppna) stjärnhopar, vilka är både trevliga att se på och viktiga för forskningen. Uppenbarligen ligger alla stjärnor i hopen på samma avstånd från oss, och observerade ljusstyrkeskillnader mellan olika stjärnor är ‘verkliga’, dvs beror inte på skillnader i avstånd. Likaså kan man normalt anta att stjärnorna i hopen bildades samtidigt, dvs att de alla har samma ålder. Genom att studera färger och ljusstyrkor för hopens stjärnor i jämförelse med vad man vet om stjärnors utveckling kan man med dessa två antaganden bestämma både avstånd och ålder för stjärnhopar. …

Den mest välkända öppna stjärnhopen är nog Plejaderna, konstigt nog kallad Sjustjärnorna (fast den bara innehåller sex ljusstarka stjärnor). Plejaderna syns redan med blotta ögat som en kompakt grupp, och är i fältkikare en utsökt syn. På himlen ligger ju Plejaderna alldeles nära Aldebaran och den mycket mer utsträckta stjärnhopen Hyaderna. Här ser vi dem på en bild från 15 november 2015. Det var dis i luften, så Aldebaran ser extra stor och röd ut.

När man tar en längre exponering av Plejaderna (här totalt 9 minuter med min lilla 7cm refraktor) ser man att den är insvept i nebulositet. Den blå färgen är stjärnljus reflekterat från stoftpartiklar i nebulosan.

Ett tag trodde man att stjärnhopen var insvept i gas och stoftrester från hopens bildande, men de borde inte finnas kvar efter 100 miljoner år. På ännu längre exponeringar ser man att det allmänt finns mycket stoft på denna del av himlen, dvs hopen har bara råkat in i en ‘dammig’ del av rymden.

Med 1000 mm brännvidd får hopens ljusa stjärnor nätt och jämnt plats. På avståndet 440 ljusår täcker bilden ungefär 6×9 ljusår, dvs i en öppen stjärnhop ligger stjärnorna ännu ganska glest.

Tre avlägsnare öppna stjärnhopar finns nära varandra på himlen i stjärnbilden Kusken. Här syns de först på en översiktsbild tagen med 85 mm brännvidd

och här på detaljbilder med SW200-teleskopet (1000 mm f/5), tagna 18 mars 2017

Särskilt M37 utmärker sig med många stjärnor. Avståndet till hopen är omkring 4500 ljusår, och storleken omkring 25 ljusår. Åldern är kring 450 miljoner år, och majoriteten av stjärnorna ligger fortfarande på huvudserien.

En skenbart ganska liknande stjärnhop är M67 i Kräftan. Detta är dock en ovanligt gammal hop, bortåt 10 gånger äldre än M37. Alla blå huvudseriestjärnor har utvecklats till röda jättar, men där finns gott om stjärnor liknande solen (och alltså med liknande ålder). Så gamla öppna hopar är mycket sällsynta, och M67 måste ursprungligen ha varit mycket stor och kompakt. 

I motsatta änden av åldersspektrumet har vi den berömda Dubbelhopen i Perseus. Redan med kort brännvidd (130 mm) ser man två rika stjärnsamlingar tätt intill varandra, i vintergatsplanet på gränsen mellan Perseus och Cassiopeia.

Jag har försummat att ta bilder med SW200, men denna dåliga 60s-exponering från 2012 visar i vart fall storleken. Avståndet är över 7000 ljusår, så hoparna är stora och stjärnrika. De heta blå stjärnorna ligger alla kvar på huvudserien, så dubbelhopen uppskattas inte vara mer än drygt 10 miljoner år gammal.