De fem ljusa planeterna

I tusentals år har man iakttagit fem ljusstarka himlakroppar som rör sig i förhållande till stjärnbakgrunden, planeter. Vi vet förstås nu att också jorden är en planet, och att de alla kretsar kring solen. I detta första avsnitt om planeterna behandlas de som de ljusprickar de ser ut som med blotta ögat, och sidorna har namnen Merkurius1, Venus1 osv. (I planetavsnitten under Titta med teleskop! får de i stället namnen Merkurius2 etc.).

En planet kan kretsa runt solen innanför eller utanför jorden, vilket gör att de från jorden sett ser ut att röra sig på kvalitativt olika sätt.

Merkurius och Venus rör sig i banor runt solen innanför jordens. Det innebär att de alltid syns förhållandevis nära solen på himlen. Venus kan i bästa fall ha en ”elongation” av 47 grader från solen, medan Merkurius kan nå maximalt 28 grader. Det är natruligtvis när elongationen är stor som man har bäst möjlighet att se planeten, men det måste alltid vara nära skymning eller gryning. Om planeten står öster (”vänster”) om solen syns den som aftonstjärna en stund efter solnedgången (innan den går ner själv), och om den står till höger är planeten morgonstjärna när den just gått upp (men ännu inte solen).

Av geometrin ovan följer också att de inre planeterna i teleskopet visar faser precis som månen. När Merkurius eller Venus är i östlig (kvälls-)elongation ser den ut som en liten halvmåne. Den kommer sedan allt närmare jorden, medan den samtidigt närmar sig solen på himlen, och syns då som en allt större och allt smalare skära. Normalt passerar planeten lite ovanför eller lite under solen innan den sedan kommer fram på morgonhimlen, först smal och nära solen, sedan mindre men längre från solen ut till västlig (morgon-)elongation där den åter ser precis halv ut. Efter morgonelongationen rör sig planeten allt längre bort från jorden, så att den allt ‘fullare’ planeten blir allt mindre tills den vid ‘övre konjunktion’ åter passerar osynligt nära solen. Den kommer sedan fram som kvällsobjekt, och hela cykeln upprepas. (Bilder av Venus faser kan ses på sidan Venus2)

En ”yttre” planet (Mars, Jupiter eller Saturnus, P i bilden ovan) kan från jorden(J) ses var som helst på himlen i relation till solen(S). När den syns i konjunktion med (riktning mot) solen är den osynlig för oss, men kommer sedan successivt fram mer och mer på morgonhimlen. Vinkelavståndet till solen ökar samtidigt som avståndet till jorden minskar och ljusstyrkan ökar.  Till sist står planeten mitt emot solen på himlen (opposition), avståndet till jorden är som minst och ljusstyrkan som störst. Sedan minskar vinkelavståndet till solen successivt, och planeten syns bara på kvällarna, fram till en ny konjunktion.

I bilden ovan rör sig förstås jorden också,snabbare än planeten, och i förhållande till stjärnbakgrunden kommer planeten att göra en karakteristisk bakåtslinga kring oppositionen när jorden ”kör om på insidan”. De antika astronomerna tvingades införa en årlig epicykelrörelse för varje yttre planet, vilka sedan Kopernikus kunde förklara som reflexer av jordens rörelse kring solen.