Solförmörkelse

Av en trevlig slump råkar solen och månen se ungefär lika stora ut på himlen. Solen är 400 gånger större, men månen 400 gånger närmare, så vinkelstorleken blir densamma. Om månens bana legat i ekliptikaplanet skulle nymånen varje månad ha förmörkat solen, men nu blir det en mer sällsynt händelse. Som det förklaras i avsnittet Förmörkelser är minst två solförmörkelser synliga någonstans på jorden varje år. I många fall blir solen bara partiellt förmörkad, och i andra fall kan månen vara en aning för långt bort, så att solskivan inte riktigt täcks. I ett smalt band på jordytan kan man då se en ringformig solförmörkelse, med en smal oförmörkad rand runt den svarta månskivan. Det verkligt intressanta är dock att månen ibland täcker solskivan så precis att det vanliga starka solskenet släcks helt under några få minuter. I stället framträder solens tunna yttre atmosfär, koronan, som en vit krans kring den svarta månen, och ibland ser man också röda protuberanser längs solranden. Sådana totala solförmörkelser inträffar så ofta som 1 gång på ca 1,6 år, men var och en är synlig bara i ett smalt band över jordytan. Sverige var ovanligt gynnat under 1900-talet, med totala förmörkelser 1914, 1945 och 1954, men nu dröjer det till den 16 oktober 2126 innan ett totalitetsband passerar Sverige nästa gång. Från en given plats på jorden kan man se en total solförmörkelse bara en gång på kanske 350 år, så den som vill se en måste göra en (längre eller kortare) resa.

Aldrig så vackra bilder av en totalt förmörkad sol kan inte beskriva den verkliga upplevelsen. Den partiella fasen av förmörkelsen pågår nästan en timme, och man ser (genom lämpliga filter!) hur månskivan täcker en större och större del av solen. Fram till några minuter innan totaliteten är detta dock en så gradvis process att man bara märker att solskenet är ”konstigt” på något sätt. Så märker man att det faktiskt håller på att bli mörkna, och den sista halva minuten ”vrids” ljuset obönhörligt ner snabbare och snabbare, tills man med blotta ögat ser den totalt förmörkade solen hänga där på himlen. Totaliteten kan vara från någon enda till som högst sju minuter, innan en första intensiv stråle av solljus bryter förtrollningen. Som naturfenomen är det något av det mest dramatiska man kan uppleva, och min absoluta rekommendation är alltså att man någon gång i livet ska göra en ”solförmörkelseresa”. Många blir så bitna att de gör detta slags resande till en livslång hobby, och det finns inofficiella topplistor med vem som sett flest förmörkelser respektive tillbringat längst tid i månens skugga.

En lista på de närmaste årens totala förmörkelser kan kanske ge lite inspiration. Man har visserligen nu missat den lättåtkomligaste förmörkelsen på lång tid, den 21 augusti 2017 tvärsöver USA, men det finns fler chanser. Den 2 juli 2019 syns en förmörkelse över Stilla Havet, men nära solnedgången når totalitetsbandet även in över Chile och Argentina. Ett och ett halvt år senare, den 14 december 2020 är Chile och Argentina åter det enda fastlandet, men nu med solen högt på middagshimlen. Den 4 december 2021 måste man resa till Antarktis för att se totaliteten, och den 20 april 2023 till några öar i Indonesien för en minutkort förmörkelse. Men sen har vi en ganska lång och ändå lättåtkomlig totalitet över USA igen den 8 april 2024. Den 12 augusti 2026 kan man resa till nordvästspetsen av Island eller östra Grönland, innan den riktigt långa förmörkelsen över Nordafrika 2 augusti 2027.

Hur bra man än kan förutsäga när och var man kan se en solförmörkelse så är vädret förstås alltid den stora osäkerhetsfaktorn. Hur noga man än planerat sin förmörkelseresa kan ett felplacerat moln spoliera de viktiga totalitetsminuterna. Man får utnyttja den väderstatistik som finns, och kanske inte satsa på en lång resa om sannolikheten för klart väder är en på tio. Personligen har jag haft hygglig tur och fått se totala förmörkelser från Mauretanien 1973

Sibirien 1981

och Ungern 1999. (Här var huvudinstrumentet filmkameran på bilden som här ses peka mot den förmörkade solen).

Däremot var det lite snopet hällregn i Shanghai-trakten 2009, och likaså gråmulet på den kortaste resan till Finland 1990. Där skulle dock den totalförmörkade solen ha synts bara tre grader över horisonten i gryningen, så oddsen var dåliga från start.

Om man stannar på hemmaplan kan man ganska ofta se partiella solförmörkelser, där månen tar ett större eller mindre bett av solskivan. Här syns bilder från 1 augusti 2008, klockan 10.42

klockan 10.59

klockan 11.33

klockan 11.54

klockan 12.23

och klockan 12.33

Bilderna är tagna genom teleskop, men det räcker med ett extra mörkt specialfilter så kan man se solens växlande utseende utan kikarhjälp. (Filtret MÅSTE vara avsett för solobservation, annars är det mycket farligt att försöka titta mot solen!!). De närmaste åren kan vi från Sverige se partiella solförmörkelser den 11 augusti 2018, den 10 juni 2021, den 25 oktober 2022, den 29 mars 2025, den 12 augusti 2026 och 2 augusti 2027.