Jordsatelliter

Det finns tusentals större eller mindre konstgjorda satelliter i omlopp kring jorden, och ganska ofta ser man någon av dem vandra långsamt över himlen. För att identifiera dem och/eller planera observationer finns den utmärkta webplatsen heavens-above. Där kan man mata in sin geografiska position och sedan få en lista på satellitpassager, inklusive kartor. Grundförutsättningen för att en jordsatellit ska vara synlig är att det nere på marken är natt, medan satelliten själv är solbelyst, och man ser alltså flest nära efter skymningen eller före gryningen. Den observerade ljusstyrkan beror i huvudsak av satellitens fysiska dimensioner, samt avståndet till observatören, men förstås också på ett komplicerat sätt av den detaljerade geometrin. Den f.n. största satelliten är förstås den internationella rymdstationen ISS, vilken kan lysa starkare än Jupiter. Nästan varje vidvinkelbild av himlen har ett eller flera satellitspår, och som astronom blir man kanske oftast irriterad. Här är en bild från ”Perseidspaning” den 10 augusti 2016.

Satelliterna kan dock också vara intressanta i sig själva, och man får ta det onda med det goda.

ISS

Rymdstationen ISS går i en låg (400 km) bana med omkring 50 graders inklination mot ekvatorn, dvs från Sverige syns den alltid söderut på himlen. Från sydligaste Sverige når ISS som mest omkring 36 graders höjd över horisonten, från Stockholmstrakten omkring hälften, och från Sundsvall bara max 10 grader. Norr om Umeå är den i stort sett omöjlig att se. Satellitens bana är sådan att den typiskt syns tio dagar på kvällen, sedan är osynlig tre veckor, sedan syns 10 dagar på morgonen, är tre veckor osynlig, innan cykeln börjar om igen. Under den ljusaste tiden på året blir det (längre) sammanhängande synbarhetsperioder eftersom det bara är nära midnatt det är mörkt nog.

ISS är en skojig syn för blotta ögat, men ganska svår att ta realistiska bilder av. Jag har visserligen inte ansträngt mig särskilt, men grundproblemet är att den rör sig så snabbt över himlen att man vill använda vidvinkeloptik och exponera de flera minuter som en passage tar. För att då inte få en helt överexponerad bakgrund måste man hålla nere känsligheten, och då riskera att ISS-spåret blir tråkigt svagt. Den 8 april 2015 följde jag detta recept och tog två långa exponeringar (76 resp 121 s) när ISS passerade över en intressant himmel med både Venus, Jupiter och Sirius i bild. Satelliten försvinner inte bakom träd, utan slocknar i jordens skugga innan den andra långa exponeringen är slut.

En annan variation är att ta många korta exponeringar som sedan kombineras ihop, men med given (kort) brännvidd är grundrelationen mellan himmelsbakgrund och satellitspår densamma. En hygglig kompromiss blev det (mycket oplanerat) den 5 februari 2018. Här syns först fyra 30s-segment innan jag måste vrida kameran

CA754xs

för att få med slutet av spåret. (Det är åter ett 30s-segment plus en kort början på nästa när satelliten försvinner i jordens skugga).

CA754y

Ju längre brännvidd man använder, desto ljusare (mer realistiskt!) ser satellitspåret ut, men man får ju bara med en liten del av det. Här en 15s-bild från 10 augusti 2016, när ISS (utan att jag planerat det eller hann följa upp) passerade när jag tog en bild av Saturnus i Skorpionen.

Blinkande satelliter

De flesta nyttosatelliter håller en ganska fix ”attityd” (inriktning i rymden) och ändrar inte snabbt sin ljusstyrka. Det finns dock ett antal (inklusive gamla raketsteg) där man tappat kontrollen och där ljusstyrkan kan variera i takt med någon slags rotation. Ett exempel är ESA:s gamla miljöövervakningssatellit Envisat, som här ses blinka oregelbundet när den passerar förbi Regulus den 26 april 2014.

En annan känd ‘död’ satellit är den japanska ALOS, som ibland varierar bara måttligt, men ibland oväntat kan ‘blixtra till’, som på denna vintergatsbild från 26 augusti 2013

Ett intressant specialfall är de s.k. Iridiumsatelliterna med ovanligt spegelblanka antennytor och med välkontrollerad attityd, som kastar ”solkatter” ner på marken. I motsats till de slumpartade blinkningarna ovan kan man förutberäkna var solkatterna hamnar, och den som befinner sig där ser under några få sekunder en ljusprick på himlen som flammar upp och sedan slocknar igen. Den maximala ljusstyrkan kan nå magnitud -8 (25 gånger ljusare än Venus!), och det är spännande att titta om man på heavens-above hittar en aktuell förutsägelse. Jag har haft otur eller slarvat med mina Iridiumbilder, men detta exempel (utsnitt av en fisheye-bild från Perseidövervakning den 12 augusti 2015) visar att det är viktigt att inte missta uppflammandet för en meteor!

Här är ett annat exempel från samma kväll som ISS-bilden ovan, 5 februari 2018. Det är ett mycket måttligare blänk (magnitud -3), och satellitspåret var synligt långt före och efter de 30s jag exponerade kring förutsagd tid.

C_5315s