Höststjärnor

Även långt in på hösten kan man fortsätta att titta på Svanen och Lyran, som bara långsamt sjunker neråt i väster. Svanen gör allt mer skäl för sitt alternativnamn Norra Korset. (Bilden här är tagen så sent som 20 december!)

Tyvärr saknar höstkvällarnas ekliptika ljusa stjärnor, och varken Vattumannen eller Fiskarna är lätt igennkännliga som stjärnbilder. Inte heller Stenbocken har några ljusa stjärnor, men från södra delen av Sverige kan den i alla fall ses som ett sammanhållet ”båtformigt” mönster.

Redan med blotta ögat kan man se att Algedi (alfa Capricorni) överst till höger ser dubbel ut, och i en fältkikare ser man en skojig rad av fyra stjärnor. Ju längre norrut i Sverige man kommer, desto mer av Stenbocken sjunker under horisonten, men dessa fyra syns (vet jag av egen erfarenhet…) ännu i Kiruna. Ovanligt nog för en så tät gruppering ligger de fyra stjärnorna på helt olika avstånd från oss (från vänster till höger ca 300,100,700 och 500 ljusår)!

Höstens signaturstjärnbild är emellertid den stora Pegasus, där man ofta specificerar till ”kvadraten i Pegasus”. Kvadratens övre vänstra stjärna räknas dock formellt som alfa i Andromeda, medan Pegasus sträcker sig betydligt längre åt andra hållet. Den bevingade hästen flyger upp-och-ner, och stjärnan Enif (epsilon Pegasi) utgör nosen. Enif är en rödaktig och ganska ljusstark stjärna i ett stjärnfattigt område, så den är lätt att känna igen.

Mellan Stenbocken och Pegasus ligger Vattumannen, men som sagt utan starka stjärnor eller lätt igenkännligt mönster.