Alltid synligt

Från våra nordliga latituder kan man se en relativt stor del av himlen när som helst under året. Stjärnor närmare himmelspolen än ortens latitud går aldrig ner. Liksom midnattssolen når de bara en lägsta höjd i norr innan de börjar stiga uppåt igen på himlen. Finessen är alltså att vi kan se dessa ”cirkumpolära” stjärnor så fort det är stjärnklart, när som helst på året och när som helst under natten. Och den viktigaste cirkumpolära stjärnbilden för oss är förstås Karlavagnen. När man än går ut en klar natt vet man att någonstans på himlen finns Karlavagnen. Och när man har hittat den kan man lätt hitta Polstjärnan, som i sin tur pekar ut norr.

Det kända knepet är ju att syfta genom Karlavagnens två bakre stjärnor, förlänga avståndet mellan dem ungefär fem gånger, för att därmed hitta Polstjärnan. Vi vet också att Polstjärnan i vår tid ligger mycket nära Norra Himmelspolen, så att den ganska precis pekar ut riktningen mot norr. Detta säkra sätt att hitta väderstrecken är alltså tillgängligt varje klar natt för oss som bor norr om ungefär 45 grader nordlig latitud.

Om Karlavagnen alltså ligger på ena sidan himmelspolen ligger en andra välkänd stjärnbild nästan ”mittemot”, den W-formade Cassiopeia. När Karlavagnen står lågt står alltså Cassiopeia högt, och tvärtom. Med ett ”fiskögeobjektiv” med extra stort synfält kan man få med dem båda, som här på en bild från oktober 2014. Objektivets dåliga kvalitet är närmast en bonus när det gäller att framhäva ljusstarka stjärnor, och vi ser också två av himlens ljusaste stjärnor, Vega och Capella. Båda dessa är cirkumpolära sett från Sverige, och vi kan se vinterstjärnan Capella lågt i norr på sommaren liksom höststjärnan Vega lågt i norr på våren.