Vintergatsbandet

Om man bara observerar himlen från platser nära stadens ljus kan man i och för sig lära sig känna igen stjärnbilder och följa planeternas vandringar. Det är dock något helt annat att verkligen befinna sig på en mörk plats utan måne. Man ser många fler stjärnor, och vid rätt årstid också det breda ljusband som vi kallar vintergatan. Den rätta årstiden är dock inte vintern, som man kunde tro, utan så tidig höst som möjligt. Från sydligare trakter är det på sommaren man ska titta på vintergatan, men eftersom nätterna då inte är tillräckligt mörka här uppe i Norden får vi vänta till augusti/september. Som stadsbo blir man garanterat förvånad av vintergatans tydlighet, och som landsortsbo förvånad att den är så osynlig från stan.

Vintergatan är tydligast i Skölden, Örnen och Svanen, men går sedan att följa till Perseus om det är på hösten, och vidare genom Kusken ner till Enhörningen om man tittar senare på vintern. Eftersom vintergatan sträcker sig över hela himlen får man en överblicksbild bara med mycket vidvinklig optik. Här först en summerad bild av vintergatans sydliga del (tagen 16 augusti 2017), med påtagligt komplicerade mörka stoftmoln nere mot Skytten. I övre delen av bilden ser vi Vega, Deneb och Altair, dvs Sommartriangeln

En bild från 11 augusti 2016 visar fortsättningen av vintergatan upp från Svanen, genom Cepheus, Cassiopeia och fram till Perseus

Flera sådana bilder summerade ger en ännu tydligare vintergata, återigen mycket oregelbunden på grund av absorberande stoftmoln

Himlen på min observationsplats utanför Värnamo är påtagligt ljus in mot stan (uppe till vänster), och närmare centrum skulle man som sagt knappast ana något av dessa spännande stjärnmoln. Allt tillsammans bildar vår hemgalax Vintergatan, som jag beskriver utförligare i avsnittet under Universum.